Om hidersprövningen gjorde så man börjar inse att det snart är dags så vart fredagens besök på pastorsexpeditionen och vår präst Lillemor en riktig verklighets koll. När man helt plötsligt sitter och detaljplanerar hur själva vigseln går till då vet man att nuuuuuu är det nära. Lillemor infriade alla min bilder av en präst, lugn, förtroendeingivande, öppen och kunnig. Hon ville veta hur vi träffades och vilka sidor vi älskade mest med varandra. Tess satt självklart och hittade på en massa saker om att jag var snäll och omtänksam, vet inte vart hon får allt ifrån. Jag målade med en bred pensel och sa att det är känslan Tess får mig att känna när vi är tillsammans, väldigt djupt om du frågar mig :) Tess fick tyvärr ett tråkigt besked och det är att hennes pappa inte får föra henne ner till altaret. Lillemor berättade att "de" (här gissar vi församlingen eftersom vi hört att andra har fått gjort det) har valt bort den delen av hänsyn för det gamla traditionen när kvinnan ansågs som en "sak" utan åsikt och skulle överlämnas till mannen av hennes far. Ser man det på det sättet så är jag beredd att hålla med. Nu går vi ner tillsammans istället vilket är bra för mig för då får man stå i strålkastarljuset iaf några sekunder den här dagen. Sen avslutade vi med att välja två psalmer och 3 korta dikter som ska läsas upp under vigseln. Checklistan blir kortare och kortare, snart är vi framme vid den 5:e... Can't wait
8 kommentarer:
Ville bara tipsa om att Medborgarskolan i Göteborg och Skellefteå till hösten kommer att ha kurser i bröllopsplanering!
Sara
Tack Sara
Ska hälsa Tess det så vet vi vart vi ska anmäla oss nästa gånåg vi ska gifta oss ;-)
Angående det där med traditionen så hade jag en lång diskussion angående just den där detaljen med faderns överlämnande med en präst häromdagen. Han ifrågasatte det också starkt med alla möjliga motiveringar. Personligen tycker jag det är tråkigt att man inte som brudpar har större möjlighet att påverka vigselns innehåll utöver det som "ska" finnas med. Kyrkan ska vara glad att de fortfarande har folk som kommer och vill gifta sig där, lite flexibilitet skulle inte skada. Samtidigt har vi ju lyckats prata till oss att få ha de dopceremonier vi önskat, som hållits på annan plats än kyrkan, genom att hävda den starka betydelsen för oss. Kanske om ni ber snällt och framhåller att det är väldigt viktigt för er, att relationen till pappan är väldigt stark etc... Men självklart kommer ljuset lysa på dig hela dagen, Glenn! Oavsett. Vi är mest nyfikna på din håruppsättning och make up iaf! ;-) Kram!
Jag tillhör den grupp som inte vill lämnas bort av min far. Hur tighta vi än må vara, jag och han. Tanken på att lämnas från en man till en annan känns jättefel. De va ju längesen jag lämnade föräldrarnas bo.
Jag som bor i USA kommer att gå till altaret med min pappa. Det är ju tradition här. Och jag hade nog velat göra det även om vi gifte oss i Sverige. Dessutom är det väl inte en gamal svensk tradition utan något amerikanskt som blivit poppis i Sverige på senare år. Enligt svensk tradition ska man tex inte ha en bestman men det har man ju ändå. Bestmannens uppgift är att stå bredvid brudgummen som stöd då bruden och hennes far kommer ner längs altargången.
Jag ser det inte som någon mossig symbolik att jag "ges bort" av en man till en annan. I sådana fall finns det ju massor av annat under själva vigseln som är tradition men som kan känner gamalmodig idag. Typ morgongåvan. Det var som en "betalning för brudens oskuld". Det känns ju JÄTTEFEL om inte annat ... men det är det inte så många som motsäger sig. Jag är superglad att gå med min pappa. Det känns bara som en fin tradition tycker jag. Och man behöver verkligen inte läsa in så mycket i det.
Jag haller med Sporty Bride. Att 'lamnas bort' av sin far ar ju bara EN del av allt det har andra i ett brollop som ar symboliskt och kanske lite gammeldags. Trakigt att svenska kyrkan inte kan se till varje brudpars onskemal. Den har traditionen har ju anda funnits ett tag och da skapar man sig en bild runt det... Men huvudsaken ar ju saklart att NI ar nojda!:) Lycka till!! Sahar sag det ut nar jag gifte mig - http://coolchiqmusic.blogspot.com/2009/03/here-we-go-again.html
Jag tycker att man kan se det som att ens pappa har förtroende för den mannen dottern har valt att gifta sig med... Och det är synd att de inte ser det så...
Det är ingen svensk sed att fadern lämnar över en till mannen utan en anglosaxisk som vi sett i otaliga filmer. Eftersom dom flesta bröllopsfilmer är anglosaxiska så tror vi att det är så här med.
Sen kan man väl få göra som man vill.
Skicka en kommentar